Johanna inser att livet aldrig kan bli detsamma igen. Hennes sjukdom är under kontroll nu. Hon tar sin medicin regelbundet och det är flera månader sedan hon hade några symtom på schizofreni.

Trots det kan Johanna inte låta bli att tycka att hon har kommit tillbaka till en värld som är ensammare och fientligare än den var förr. Hon har goda skäl till det. Johannas sjukdom var en plågsam och skrämmande upplevelse, inte bara för henne själv utan även för hennes omgivning. Hon vet att hon förolämpade och öste galla över många av sina närmaste vänner. Hon förstår att de inte vill veta av henne nu. Hon kan också känna sina kollegors avighet på snabbköpet där hon arbetar. Några har till och med vägrat att arbeta med henne. De säger att hon är tokig och farlig. Johanna har försökt förklara att hennes sjukdom är under kontroll och att hon då hon var sjuk aldrig skadade någon annan än sig själv. Men de tror henne inte. De har läst tidningarna. De förknippar schizofreni med galna yxmän och slumpmässiga, våldsamma attacker.

Johannas närmaste anhöriga har inte mycket stöd att erbjuda. De har aldrig stått varandra nära och hon har knappt talat med sina föräldrar sedan hon flyttade från landsbygden till en större stad för tio år sedan. Hennes sjukdom har bara ökat avståndet mellan dem. Det finns dock en strimma av hopp. Johannas gamla vänner vill kanske inte längre veta av henne, men i stället har hon börjat träffa andra människor som hon kan starta om på nytt med. För några veckor sedan ringde hon till en stödorganisation. Där fick hon några goda råd om vad hon kunde göra åt fientligheten på sin arbetsplats. Hon kunde till exempel be sin arbetsterapeut prata med hennes kollegor om deras rädsla för Johanna. Det skulle kanske lugna dem så att det blev trevligare stämning på arbetet igen. Organisationen satte också Johanna i förbindelse med en grupp människor som alla hade gått igenom ungefär det samma som hon själv. Det kändes konstigt att träffa dem tyckte Johanna. Alla kom från mycket olika bakgrunder och Johanna var först ganska blyg och nervös. Men det släppte snabbt när alla började prata, skratta och utbyta erfarenheter. För första gången på flera månader märkte Johanna att hon hade trevligt.