Fredrik

Fredrik2015-11-16T14:39:25+00:00

Fredrik är 16 och bor med sin mamma, pappa och lillasyster i Sollentuna, en förort till Stockholm.

När han var yngre gillade Fredrik skolan. Han hade ganska lätt att få vänner och tillhörde alltid de bästa i klassen vid proven. Under det senaste året har emellertid saker och ting blivit allt svårare för Fredrik både i skolan och hemma. Först blev han som många av sina jämnåriga vänner inåtvänd och började dra sig undan. Han höll sig mestadels på sitt rum och talade knappt med sin syster längre. Kommunikationen med föräldrarna inskränkte sig till enstaka ord och grymtningar.

”Typiskt tonåringar”, tänkte hans mamma och väntade på att det skulle gå över.

Fredrik började få allt besvärligare att ta sig upp på morgonen. Han kom för sent till skolan flera gånger vilket lärarna anmärkte på. Han tyckte att det var mycket orättvist. Det var inte hans fel att han var sen, så varför gav sig lärarna på honom?

”De har aldrig tyckt om mig. De söker bara efter en anledning att kasta ut mig från skolan”, sa han till en av sina vänner. Nu när han tänkte på det var det faktiskt inte bara lärarna som ville bli av med honom. Fredrik märkte att flera av hans vänner hade börjat undvika honom. De slutade prata när han kom i närheten och han var övertygad om att de viskade om honom bakom hans rygg.

Fredrik kunde inte förstå vad han hade gjort för att bli behandlad på det viset. Det var skrämmande och förvirrande och det fanns ingen han tyckte att han kunde tala med. Fredrik tillbringade mer och mer tid för sig själv. Han började skolka från skolan och åkte i stället runt med tunnelbanan hela dagarna.

Men tunnelbanan kunde också vara skrämmande. Han ansträngde sig för att inte störa någon. Han tittade ner i marken och undvek ögonkontakt. Trots det kunde han känna att de andra passagerarna tittade på honom, skrattade åt honom och tisslade om honom.

Fredrik började känna sig väldigt ensam. Om till och med fullständiga främlingar var ute efter honom, var i hela världen kunde han då få hjälp?

En dag i tunnelbanan fick Fredrik syn på en affisch om en hjälplinje för människor som kände sig förtvivlade eller ensamma. Fredrik visste inte hur en hjälplinje skulle kunna få folk att sluta prata om honom. Men kanske kunde det hjälpa honom att hantera rädslan. Nervöst slog han numret. Kvinnan i andra änden av linjen var snäll. Hon lyssnade på hans historia och verkade tro honom. Hon gav honom också några goda råd. Hon sa att han borde tala med någon han kunde lita på om hur han kände sig. Och att han borde gå till läkare.

Fredrik funderade på detta. Kanske skulle han må bättre om han pratade med sin mamma. Och även om han inte kände sig sjuk kunde kanske läkaren hjälpa honom att bli av med den ständiga tröttheten.