”Jag började utveckla symtom på schizofreni när jag läste psykologi på universitetet”.

Jag bodde med människor jag inte kände och började bli väldigt, väldigt paranoid och misstänksam mot folk omkring mig. Jag trodde att mina korridorkamrater gaddade sig samman mot mig, och jag stannade på mitt rum eftersom jag var orolig för att andra läste mina tankar eller planterade tankar i mitt huvud.

Första gången jag verkligen märkte att någonting var fel var när jag började ana dämpade skrik precis på gränsen till vad som gick att uppfatta med hörseln. Så småningom började jag även höra röster, och i ett klartänkt ögonblick tittade jag efter i mina psykologiböcker vad det innebar att höra röster. Där stod det psykos, eller schizofreni, vilket kändes mycket skrämmande.

Mina korridorkamrater knackade ibland på dörren och undrade: ”Är allt som det ska, Emma?” Men jag låtsades inte om dem. De visste inte att det inte var mitt normala beteende att bara sitta i mitt rum och strunta i sociala kontakter. Jag besökte universitetets psykiater, men kunde inte förklara alla mina symtom eftersom jag blev mycket misstänksam mot honom. Han trodde att jag bara var deprimerad för att jag nyss hade avslutat ett förhållande, så han skrev ut antidepressiva medel med följd att jag tog en överdos några dagar senare.

När jag åkte hem under sommarlovet trodde först mina föräldrar att jag var en normal, trumpen tonåring när jag inte ville gå ut och inte ville städa mitt rum. Men sedan började jag uppföra mig mycket konstigt. Jag skrattade mycket för mig själv och talade till röster. Då insåg mina föräldrar att allt inte stod rätt till.

Det var inte jag som sökte behandling, det var min familj som sa: ”Du har problem, Emma. Vi måste söka hjälp åt dig.” Eftersom jag inte själv gick med på att jag var sjuk blev de faktiskt tvungna att gå till läkare och insistera på att en psykiater skulle komma och undersöka mig.

I vanliga fall är jag ganska frispråkig, men när jag först fick diagnosen schizofreni sa jag till mina vänner att jag var på rehabilitering för narkotikamissbruk. Jag sa till mig själv att jag hade en hjärntumör – jag ville inte erkänna att jag hade en psykisk sjukdom.”

”Det som vände allt till det bättre för mig var att jag hittade rätt läkemedel. Det var viktigt eftersom det fungerade som en inkörsport till en mängd andra hjälpverksamheter som jag kunde börja utnyttja. Utan medicinen hade jag inte varit tillräckligt frisk för att få ut någonting av grupperna och aktiviteterna inom dagvården eller av terapin. Jag skulle inte ha insett hur mycket min familj har ställt upp för mig.

Massor av andra saker hjälpte också till t.ex. att känna stödet från vänner, att ha ett tryggt ställe att bo på, att ha tillräckligt med pengar för att klara mig. Och givetvis har det varit väldigt betydelsefullt att ha haft en bra psykiater – att bli behandlad av någon som jag har förtroende för.

Jag hade tagit uppehåll ett år från studierna men fick chansen att göra om de tentor som jag inte hade klarat. Det var en av de viktigaste vändpunkterna i mitt liv – när jag lämnade in tentamenspapperen och insåg att jag faktiskt skulle börja på universitetet igen. Det var en stor seger för mig.

Många vänner försvann under sjukdomsperioden, men jag fick också veta vilka som var mina riktiga vänner. Jag har haft det besvärligt med relationer och även ganska svårt att få jobb. I kontakten med många arbetsgivare har jag fått kämpa mot stigmatiseringen som drabbar människor med psykiska ohälsa, och då särskilt schizofreni.

För tillfället är jag anställd som projektarbetare för ”User Employment Programme (UEP)” vid Springfieldsjukhuset och har nyligen blivit erbjuden tjänsten som samordnare för UEP-teamet. Jag hjälper personer med psykisk ohälsa att arbeta i vår verksamhet. Jag hjälper dem att få ett jobb till att börja med, men även att kunna behålla det efter att de har blivit anställda. Jag ställer upp med stöd och råd så länge de själva vill. Jag har också precis tagit en examen i arbetspsykologi.

Sjukdomen schizofreni är missförstådd av samhället i stort, men förhoppningsvis börjar allmänheten nu få en mer korrekt bild genom medier, skola och utbildning så att det snart ändras till det bättre.”

Emma Harding, projektarbetare och samordnare, User Employment Programme, Springfieldsjukhuset, Storbritannien